Som ett barn.

Jag känner mig som ett litet barn som ska träffa sin idol för första gången. Man har sett idolen på tv, i tidningar, hört dom tala om dem på radio osv, osv.
Men nu ska det hända, nu ska det verkligen hända, jag åker upp till Stockholm för att hälsa på. Jag ska hälsa på min idol.
Men jag är inget litet barn, jag har träffat henne innan och jag vet precis hur det känns att vara nära henne: det känns som om man är den bästa människan på jordklotet, hon får en att känna sig speciell. Hon är, hon är..
Hon är: Dilava.
Jag känner mig nästan lite kär här borta.